Jag har gått runt och hostat och snorat som en idiot i över tre veckor. Huvudet har snurrat, kroppen velat falla pladask och lungorna hoppa ut med de gälla hostutbrotten. Det har blivit lite som min normala måendestandard, att liksom hostan är en del av mig, att jag går runt och hostar ner kunder och att det är no problemo. Men nej, igår var det dags att ta saken på allvar. Jules skulle besöka doktorn för första gången i Oslo.
Bland snoriga småbarn skrikandes att de inte ville vara där och att de ville hem till mamma satt jag, yrare än någonsin i min ensamhet, i kanske mest behov av min mamma. Men jag skrek inte. Jag klagade inte. Mig var det ingen som brydde sig om. Jag knep ihop, så som man ska göra när man är tjugo år i ett väntrum. Tålmodigt vänta på sin tur. Helst utav allt ville jag följa med i strömmen, släppa på tårana, krypa in i någons pappas famn och skrika på mammi. Mammi som är borta. Mammi som är på andra sidan jorden. Ensam är stark.
Doktorn sa att jag kan ha mykoplasma, och nu knaprar jag antibiotika. Chill. Igår tog jag tåget till Arvika och tittar i skrivande stund ut över en vit, kall, liten och tom stad. Vad har hänt? Idag åker jag ut på retreat. Retreat hos min älskade sambos familj. Vi har kommit så långt nu i vår relation att familjen inte är någon biggie längre. Vi är verkligen trygga med varandra. Jag känner lite spontant Hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar. Hos dig har jag allt, där vågar jag stanna kvar! Céline Van Baalen, du är inte så dum du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar