Celange och Jules ska sova. Otroligt trötta, fulla av tankar båda två kryper de upp i sin hårda våningsäng. Celange på den ändå lite lyxiga platsen, underslafen, och Jules får ta stegen upp till det övre redet där hon har sitt krypin. Konstigt egentligen hur det ändrar sig det där med vart man vill sova. När man var liten gjorde man vad som helst för att få klättra upp och ta kungatronen, man ville vara herre på täppan. För Jules är det lite mer en utmaning. Hur tar man sig upp på smidigast sätt utan att Celange blir störd? Ska man hoppa upp lite käckt? Och hur tar man sig ner egentligen? Trött som fan ska man slida ner lite smidigt, lite lätt. Eller varför inte rulla? Vem kan stoppa Jules när hon bara rullar fram?
Som sagt, vi är båda trötta efter en lång helg och ser framemot en god natts sömn. Något är fel. Ett förbannat jävla pip updagas i våra öron. Det är lite för lågt för att orka lokalisera det men alldeles för högt för att ignorera. Vi tror att det rör sig om ett brandlarm på ganska långt avstånd, det hörs liksom från innergården fast ändå inte. Tänk tinnitus, lite som ett morgonalarm som är på hela natten. Det går inte att dämpa ljudet med en kudde, det skär liksom igenom märg och ben. Jules försöker spinna bort det, tänka på annat, men i stället blir det dubbelt upp. Tankar som virvlar hit och dit, och när man väl tänker på ingenting så dyker larmsignalen upp som reklamen på gratis-spotify. Sjukt störande. Det blir kaos i våra huvuden. Båten kommer inte i hamn, det är storm och vi är ute på öppet hav. Ett jävla kaos. När man tillslut somnar (inte Jules då för hon kör larmmedley hela natten) så vaknar man först av larmsignalen från mobilen och inser att det där fruktansvärda tortyrmaskinen fortfarande kör sitt race. Klockan börjar sakta men säkert dra sig mot sängdags och blir ni förvånade när vi berättar för er att det fortfarande piper? Vem ska vinna the battle? Kommer det sluta på psyk för oss eller tar batteriet slut någon gång? Vem ger upp? Vem får Robinsonstatyetten? Vinna eller försvinna, det är frågan. Kampen på plankan är i full fart och vi tänker fan inte tappa fokus. Här gäller det att hålla huvudet kallt. Och mitt uppe i allt det här sitter vi nu och försöker knåpa ihop ett inlägg men vad stör oss? Jo, pip pip pip pip pip pip pip pip pip pip pip pip pip pip pip ..... AAAAAAAAAAAAAARRGGGHH!!
måndag 30 januari 2012
söndag 29 januari 2012
Celange söndagsmår
Idag är en sådan dag som jag känner mig mörbultad, bakfull och helt otroligt sliten utan att ha festat något alls. Idag äter jag kylling schwarma till frukost. Idag är livet egentligen ganska bra fast jag tycker synd om mig själv ändå, för säkerhets skull liksom. På söndagar har man tid med sånt. Idag är en sådan dag som man får gå till Deli de luca och köpa Ben & Jerrys för löjliga summor, bara för att jag känner mig lämnad. Övergiven, stampad på och alldeles alldeles ensam. Jules har lämnat mig. Ja det är sant. Hin dissade hemmamyz med sin älskade för en annan brud, de ska se på den där filmen med en hopplös trollkarl som har ett ärr i ansiktet, inga föräldrar och sjukt fula glasögon. Hon ska alltså åka till en annan tjej, till ett annat hem, för att se på en annan film och mysa med en annan. Känns tungt. Riktigt tungt. Vet inte alls hur hon tänker ibland.
Skämt åsido, myzkväll står på schemat och jag har min fina Mirja här som fyller upp tomheten från Jules galant. En axel att lägga sitt tunga huvud mot en kväll som denna är precis vad jag behöver just nu. Och Ben & Jerrys glass då förstås.
Skämt åsido, myzkväll står på schemat och jag har min fina Mirja här som fyller upp tomheten från Jules galant. En axel att lägga sitt tunga huvud mot en kväll som denna är precis vad jag behöver just nu. Och Ben & Jerrys glass då förstås.
lördag 28 januari 2012
Jules i cafévärlden
Mina händer äter upp apotekshandkrämen på sekunden, jag söker AKUTHJÄLP! Jag försöker tappert få mina stackars händer i livslust igen, smörjer lager efter lager, men inget händer, förutom att det typ fräter till som satan och att jag luktar extra freshhh. Därmed överväger jag att sluta tvätta händerna efter diverse toabesök, men är det lite väl ohygieniskt? Jag fruktar över min allra största skräck: skabb. Celange säger att jag bara inbillar mig när jag med uppspärrade ögon visar mina röda fingrar och ajjar för mig själv över mina små prickar. Har jag blivit en hypokondriker? Knogarna är alldeles röda vilket i och för sig ser ganska respect ut. Ser antingen ut som att jag spelat kronan i en timme utan att ha skrikit en enda gång eller att jag har slåts. Kanske inte lika mycket respect när det just är på grund av att jag diskar andras skit.
Idag har jag lärt mig att:
1. Norskar uppenbarligen inte förstår vad "var det bra så?" betyder i och med att sekundrarna efter denna ständigt upprepande fråga blir lika awkward gång på gång. Jag ställer frågan, kunden tittar frågande mot mig som om jag vore ett ufo och säger "ursäkta?", jag ställer frågan igen, får en ännu värre är-du-ett-ufo? blick och det slutar med att jag bara ler, flammar upp i en rött ansikte och säger beloppet de ska betala.
2. Att norska 50+ kvinnor iklädda pälsjackor kan vara förjävligt snobbiga och otacksamma och vara experter på att finna minsta lilla fel. De skakar bara på huvudet, muttar något i stil med "idiot", ger killerblicken och tänker "herregud, vad är det här för service egentligen?" Vad man än gör så är det inte bra. Vad man än gör så är man dum i huvudet.
Idag har jag lärt mig att:
1. Norskar uppenbarligen inte förstår vad "var det bra så?" betyder i och med att sekundrarna efter denna ständigt upprepande fråga blir lika awkward gång på gång. Jag ställer frågan, kunden tittar frågande mot mig som om jag vore ett ufo och säger "ursäkta?", jag ställer frågan igen, får en ännu värre är-du-ett-ufo? blick och det slutar med att jag bara ler, flammar upp i en rött ansikte och säger beloppet de ska betala.
2. Att norska 50+ kvinnor iklädda pälsjackor kan vara förjävligt snobbiga och otacksamma och vara experter på att finna minsta lilla fel. De skakar bara på huvudet, muttar något i stil med "idiot", ger killerblicken och tänker "herregud, vad är det här för service egentligen?" Vad man än gör så är det inte bra. Vad man än gör så är man dum i huvudet.
torsdag 26 januari 2012
Booooost
Jules om Celange
Celange, det vill säga Céline Van Baalen är en brud på 21, snart 22 jordvarv. Hon är uppvuxen i en stor, livlig och underbar familj i ett mysigt hus på landet beläget i självaste raggarmeckat; Klässbol.
Första minne:
Céline är egentligen en person jag alltid vetat vem det är. En person som under min barndom hängde på samma gårdsfester och barnkalas som jag men som jag egentligen inte visste så mycket om, mer än att hon var Agnes bästis. Jag var också Agnes bästis. Där hade vi genast något stort gemensamt.
Det var hamnfest 2004, sommarvindarna var svala och det var bara några veckor kvar tills det var dags för mig att träda in i högstadievärlden. Jag hängde nere vid karusellområdet med Agnes och det var på den tiden alkohol inte fanns med i bilden, när man bara drev runt på stan under kvällstid och tyckte det var spännande nog. Jag minns att jag blickade upp mot den där superhöga gungan, "kanonen", då jag fick syn på Céline. Vitsvartrandig tröja, svarta manchesterjeans, nitbälte, batiksjal, converse, dreads och en livlig glimt i blicken. Hell yeah. Céline stack ut. Hon var en sådan som jag tyckte var cool. En som jag ville lära känna. En som så småningom blev en av mina allra bästa homies.
Hur det hela började:
Vår vänskap tog fart genom friskolan, även kallad freakschool. Just Céline kunde det där med att freaka till det. Hon var teaterapan som kunde få en hel klunga runt om sig att bryta ihop i skratt. Hon älskade att stå i centrum, synas, höras och spexa. Hon sjöng som en gud och ordet estet sken om henne. (Kanske lite för mycket för hennes egna bästa ibland) Hon kunde sin grej, hon var omtyckt. Och hon fick mig att önska mig en palestinasjal i 13års present. Just när jag gick i 7:an hängde vi inte särskilt mycket med varandra. Det tog sin tid, men med tiden byggde vi upp något riktigt fint. Systerskap.
Tre ord om Céline: Rivig, balanserad och storhjärtad.
Fett minne: Jerseyshore häng. Springandes längs vågorna på stranden i solskenet hand i hand. Ren och skär lycka!
Celange om Jules
Jules går på sitt pass under namnet Julia Lola Gigi Riordan och firar sina 21 år på jorden i oktober. Lola Gigi är hennes andranamn och har alltid varit något att skämta åt då båda namnen är porrstjärnenamn. Det ska tilläggas att Jules inte är någon porrstjärna. Julia kommer från en fantastiskt härlig vegetarian/hippie familj och har vuxit upp ute i tha real bush tillsammans med mamma, pappa och bror. Är du ute hos Julia kan man vänta sig otroligt god mat (läs ekologisk), värme och kärlek från hela familjen Riordan. Ute i Rinnefors är allt möjligt, vill du ta en inre resa så har du kommit till rätt place.
Första minne:
Som Julia redan har skrivit så har vi alltid vetat vilka varandra är men mitt första starka minne från Julia är utanför Arvika kommunala musikskola. Det börjar dra sig mot sommar och vi har precis avslutat ett jazz/ballet danspass där båda var med. Agnes som då var våran gemensamma vän presenterade mig för Julia. Fram kom en tystlåten, blyg tjej med brunrött hår, klippt i en längre page, ansikte rödare än håret och kallsvettiga händer. Hon bar en urtvättad batik t-shirt som satt lite trångt i halsen, jazzbyxor á la 1999 och firefly skate skor. Vi utbytte inte många ord, tror det var mest jag som larvade mig och försökte chilla upp stämningen eftersom Julia på den tiden var blyg. Om jag ändå hade vetat vad som komma skulle.. Jag hade hört mycket om henne genom Agnes och blev glad när jag några år senare fick veta att vi skulle börja på samma skola. The freak school. Där bildades då det stora tjejgänget och vi hängde i samma kretsar under hela högstadiet. Blev senare riktigt tighta och spenderade många kvällar tillsammans med x-cider (den där gröna vidriga drycken som inte borde finnas), 3,5:or och man dansade loss till DMX och black eyed peas.
Tre ord om Jules: Drömmande, sprallig och känslig
Fett minne: Kan inte annat än att hålla med Julia där. Segertåget dunkandes i våra headphones när vi genom hoppsasteg tar oss fram längs stranden, spanandes på alla lifeguards som nog spanade lika mycket som oss. Såg anatagligen sjukt fånigt ut men ack så fett det var. Senare på kvällen var det lika fett då vi smygrökte på samma strand och häpnades över hur starkt månen reflekterade i vattnet och hur lyckliga vi kände oss, vi kände att ingenting var omöjligt. Vi sa till varandra att vi aldrig fick glömma den stunden och det vet jag att vi aldrig kommer göra.
Celange, det vill säga Céline Van Baalen är en brud på 21, snart 22 jordvarv. Hon är uppvuxen i en stor, livlig och underbar familj i ett mysigt hus på landet beläget i självaste raggarmeckat; Klässbol.
Första minne:
Céline är egentligen en person jag alltid vetat vem det är. En person som under min barndom hängde på samma gårdsfester och barnkalas som jag men som jag egentligen inte visste så mycket om, mer än att hon var Agnes bästis. Jag var också Agnes bästis. Där hade vi genast något stort gemensamt.
Det var hamnfest 2004, sommarvindarna var svala och det var bara några veckor kvar tills det var dags för mig att träda in i högstadievärlden. Jag hängde nere vid karusellområdet med Agnes och det var på den tiden alkohol inte fanns med i bilden, när man bara drev runt på stan under kvällstid och tyckte det var spännande nog. Jag minns att jag blickade upp mot den där superhöga gungan, "kanonen", då jag fick syn på Céline. Vitsvartrandig tröja, svarta manchesterjeans, nitbälte, batiksjal, converse, dreads och en livlig glimt i blicken. Hell yeah. Céline stack ut. Hon var en sådan som jag tyckte var cool. En som jag ville lära känna. En som så småningom blev en av mina allra bästa homies.
Hur det hela började:
Vår vänskap tog fart genom friskolan, även kallad freakschool. Just Céline kunde det där med att freaka till det. Hon var teaterapan som kunde få en hel klunga runt om sig att bryta ihop i skratt. Hon älskade att stå i centrum, synas, höras och spexa. Hon sjöng som en gud och ordet estet sken om henne. (Kanske lite för mycket för hennes egna bästa ibland) Hon kunde sin grej, hon var omtyckt. Och hon fick mig att önska mig en palestinasjal i 13års present. Just när jag gick i 7:an hängde vi inte särskilt mycket med varandra. Det tog sin tid, men med tiden byggde vi upp något riktigt fint. Systerskap.
Tre ord om Céline: Rivig, balanserad och storhjärtad.
Fett minne: Jerseyshore häng. Springandes längs vågorna på stranden i solskenet hand i hand. Ren och skär lycka!
Celange om Jules
Jules går på sitt pass under namnet Julia Lola Gigi Riordan och firar sina 21 år på jorden i oktober. Lola Gigi är hennes andranamn och har alltid varit något att skämta åt då båda namnen är porrstjärnenamn. Det ska tilläggas att Jules inte är någon porrstjärna. Julia kommer från en fantastiskt härlig vegetarian/hippie familj och har vuxit upp ute i tha real bush tillsammans med mamma, pappa och bror. Är du ute hos Julia kan man vänta sig otroligt god mat (läs ekologisk), värme och kärlek från hela familjen Riordan. Ute i Rinnefors är allt möjligt, vill du ta en inre resa så har du kommit till rätt place.
Första minne:
Som Julia redan har skrivit så har vi alltid vetat vilka varandra är men mitt första starka minne från Julia är utanför Arvika kommunala musikskola. Det börjar dra sig mot sommar och vi har precis avslutat ett jazz/ballet danspass där båda var med. Agnes som då var våran gemensamma vän presenterade mig för Julia. Fram kom en tystlåten, blyg tjej med brunrött hår, klippt i en längre page, ansikte rödare än håret och kallsvettiga händer. Hon bar en urtvättad batik t-shirt som satt lite trångt i halsen, jazzbyxor á la 1999 och firefly skate skor. Vi utbytte inte många ord, tror det var mest jag som larvade mig och försökte chilla upp stämningen eftersom Julia på den tiden var blyg. Om jag ändå hade vetat vad som komma skulle.. Jag hade hört mycket om henne genom Agnes och blev glad när jag några år senare fick veta att vi skulle börja på samma skola. The freak school. Där bildades då det stora tjejgänget och vi hängde i samma kretsar under hela högstadiet. Blev senare riktigt tighta och spenderade många kvällar tillsammans med x-cider (den där gröna vidriga drycken som inte borde finnas), 3,5:or och man dansade loss till DMX och black eyed peas.
Tre ord om Jules: Drömmande, sprallig och känslig
Fett minne: Kan inte annat än att hålla med Julia där. Segertåget dunkandes i våra headphones när vi genom hoppsasteg tar oss fram längs stranden, spanandes på alla lifeguards som nog spanade lika mycket som oss. Såg anatagligen sjukt fånigt ut men ack så fett det var. Senare på kvällen var det lika fett då vi smygrökte på samma strand och häpnades över hur starkt månen reflekterade i vattnet och hur lyckliga vi kände oss, vi kände att ingenting var omöjligt. Vi sa till varandra att vi aldrig fick glömma den stunden och det vet jag att vi aldrig kommer göra.
Posing genom åren
Sunne vattenpark -06
schletna brudar arvikafestivalen -07
peppade brudar arvikafestivalen -07
marten -07
arvikafestivalen hellacopters -08
Celange fyller 18
nyår 08
Jersey shore-10
Brooklyn -10
midsommar -11
onsdag 25 januari 2012
Jules vs. Céline
Jules
Idag är en sådan dag då jag vaknar av Stinas huvud en centimeter från mitt och hon säger "Heeeeeeeeeeej, vad gör duuuuuuuuuuu?" som en liten skitunge med typ ett överdrivet brett underbettsmile och världens mest allerta tonfall i rösten. Jag ville skjuta henne i huvudet. "MEN FÖR FAN, DU SER VÄL VAD JAG HÅLLER PÅ MED, ELLER ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET? GÅ UT OCH STÄNG DÖRREN OCH FÖRESSTEN, SLUTA VARA SÅ JÄVLA GLAD, JAG HATAR GLADA MÄNNISKOR" hade jag lust att skrika. Ni vet, när man är så där sjukt morgonaggressiv och befinner sig i läget mellan att vara sovande och vaken och när någon kommer och avbryter en mitt i en dröm och man tycker att den personen är en idiot som står och apar sig mitt framför ögonen på en när man som minst är mottaglig för det. Då kan man få ett jävla temprament. Expoldera i utbrott. Då har den personen gått över gränsen. Jag skrek inte på Stina. Jag sneglade istället på mobilen. Min klocka var 20:45. Jag fattade nada. Det var ljust. Stina trallade ut från mitt rum. Céline låg inte i sängen. Jag gick ut i köket. 08:50. Good morning. Nokian kan slänga sig i väggen. Men gör den det så lever den ändå vidare. Stålmansmobben 4-shooooooooooeeeee.
Jag vill ge all cred till personen som kom på att människan blir lite snyggare, lite fräschare och ba lite mer skinande med smink. För ibland skiner fan inte själen tillräckligt som den är. Ibland skiner den inte alls. Och idag var en sådan dag. En sådan dag då jag tittar mig själv i spegeln och inte ser några färger alls. Förutom grått. Grått, grått och återigen grått. Så himla upplyftande. Tack januari för att du skänker så mycket kärlek och färger, det värmer otroligt (!). Dagens ros går till Stina Ljungberg som jag ville skjuta men som trots allt var min hero och räddade mig från att försova mig såhär i början på min jobbkarriär. Muchas gracias!
Celange
Jules klagar på att hon blir väckt, får sova längre och faktiskt är född med ett ansikte som inte är i närheten av färgen grå. Själv vaknar man, sjukt förvirrad av att mobilen låter. Jag förstår ingenting, vem väcker mig mitt i natten? Jag har så svullna ögon att jag får hålla mobilen ca 3 cm från ena ögat i 5 sekunder innan jag förstår att det är mitt larm som piper. Det är dags att gå upp, natten är över och det är bara att bita ihop och släpa sig själv ut ur sängen. Här kan vi också börja snacka om färgen grå. Eller snarare genomskinlig, med en touch av beige. Jag ser mer av bakgrunden än mig själv när jag ställer mig mitt emot spegeln. När jag till slut lyckas lokalisera ögonen så är det inte mycket till livslust som glöder därifrån. Jag överdriver en smula men jag kan hålla med Jules om att själen ibland inte skiner tillräckligt. Ibland är det fan ok att klaga, åma sig och tycka att livet suger. Har man det inte tradigt ibland vet man inte heller hur det är att ha det fett. Balans, mitt livsmotto. Mjäkigt och jävligt lagomt att ha BALANS som livsmotto, det låter typ som en månadstidning från hälsokost-butiken, dock ett sjukt bra ord i de flesta sammanhang. Den här kvällen ska Celange och Jules bara få må. Det är ok att krypa upp under ett täcke tillsammans med ens fina vän och se på solsidan tills båda somnar i varandras famnar. För 3:e kvällen i rad. Gött å.
Idag är en sådan dag då jag vaknar av Stinas huvud en centimeter från mitt och hon säger "Heeeeeeeeeeej, vad gör duuuuuuuuuuu?" som en liten skitunge med typ ett överdrivet brett underbettsmile och världens mest allerta tonfall i rösten. Jag ville skjuta henne i huvudet. "MEN FÖR FAN, DU SER VÄL VAD JAG HÅLLER PÅ MED, ELLER ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET? GÅ UT OCH STÄNG DÖRREN OCH FÖRESSTEN, SLUTA VARA SÅ JÄVLA GLAD, JAG HATAR GLADA MÄNNISKOR" hade jag lust att skrika. Ni vet, när man är så där sjukt morgonaggressiv och befinner sig i läget mellan att vara sovande och vaken och när någon kommer och avbryter en mitt i en dröm och man tycker att den personen är en idiot som står och apar sig mitt framför ögonen på en när man som minst är mottaglig för det. Då kan man få ett jävla temprament. Expoldera i utbrott. Då har den personen gått över gränsen. Jag skrek inte på Stina. Jag sneglade istället på mobilen. Min klocka var 20:45. Jag fattade nada. Det var ljust. Stina trallade ut från mitt rum. Céline låg inte i sängen. Jag gick ut i köket. 08:50. Good morning. Nokian kan slänga sig i väggen. Men gör den det så lever den ändå vidare. Stålmansmobben 4-shooooooooooeeeee.
Jag vill ge all cred till personen som kom på att människan blir lite snyggare, lite fräschare och ba lite mer skinande med smink. För ibland skiner fan inte själen tillräckligt som den är. Ibland skiner den inte alls. Och idag var en sådan dag. En sådan dag då jag tittar mig själv i spegeln och inte ser några färger alls. Förutom grått. Grått, grått och återigen grått. Så himla upplyftande. Tack januari för att du skänker så mycket kärlek och färger, det värmer otroligt (!). Dagens ros går till Stina Ljungberg som jag ville skjuta men som trots allt var min hero och räddade mig från att försova mig såhär i början på min jobbkarriär. Muchas gracias!
Celange
Jules klagar på att hon blir väckt, får sova längre och faktiskt är född med ett ansikte som inte är i närheten av färgen grå. Själv vaknar man, sjukt förvirrad av att mobilen låter. Jag förstår ingenting, vem väcker mig mitt i natten? Jag har så svullna ögon att jag får hålla mobilen ca 3 cm från ena ögat i 5 sekunder innan jag förstår att det är mitt larm som piper. Det är dags att gå upp, natten är över och det är bara att bita ihop och släpa sig själv ut ur sängen. Här kan vi också börja snacka om färgen grå. Eller snarare genomskinlig, med en touch av beige. Jag ser mer av bakgrunden än mig själv när jag ställer mig mitt emot spegeln. När jag till slut lyckas lokalisera ögonen så är det inte mycket till livslust som glöder därifrån. Jag överdriver en smula men jag kan hålla med Jules om att själen ibland inte skiner tillräckligt. Ibland är det fan ok att klaga, åma sig och tycka att livet suger. Har man det inte tradigt ibland vet man inte heller hur det är att ha det fett. Balans, mitt livsmotto. Mjäkigt och jävligt lagomt att ha BALANS som livsmotto, det låter typ som en månadstidning från hälsokost-butiken, dock ett sjukt bra ord i de flesta sammanhang. Den här kvällen ska Celange och Jules bara få må. Det är ok att krypa upp under ett täcke tillsammans med ens fina vän och se på solsidan tills båda somnar i varandras famnar. För 3:e kvällen i rad. Gött å.
Schletna men ack så världsvana brudar i Frankrike i somras.
söndag 22 januari 2012
Barty
Det är lördagkväll och Jules ska briljera med brakmiddag till hela kollektivet. Vegetarisk lasagne står på menyn och det puttrar i alla kastruller. Det är många puckar på en gång och Jules känner pressen över att leverera en lasagne som matchar det hon halvtimmen innan stått och promotat så fruktansvärt. Att bli accepterad är något man blir gradvis i ett kollektiv. Det här var en stor kväll, det var nu eller aldrig. Jules satt i raketen redo att skjutas iväg mot stjärnorna men skulle hon nå ända dit? Mästerkocken hade till hjälp två aspiranter, Celange och Mirja, som gjorde allt för att hålla kocken på banan. Mitt uppe i skapandet får Celange syn på Jules. Det är något som inte stämmer. Man kan riktigt se hur Jules håller tillbaka tårarna för att inte bryta ihop, hur hon nästan skälver av oro och ser misslyckandet i vitögat. Spenatsåsen har blivit bränd. Eftersom Celange känner Jules ganska bra så misstänker C att Jules överdriver, det kanske inte är så illa trots allt. Efter att ha smakat, utbrustit "å fy fan!", fått två kväljningar och spottat ut skiten i diskhon inser Celange att det här är en krissituation. Det var dags att ingripa, Jules hade tagit vatten över huvudet. Några uppmuntringsord, kramar och en spenatsås senare stod lasagnen i ugnen. Men eftersom hälften av den brända såsen faktiskt använts i lasagnen så var framtiden oviss, enligt receptet skulle man invänta en gudomlig doft i köket, frågan var, skulle den någonsin komma?
Raketen var avfyrad, målet var uppnått och applåderna efter middagen var något Jules sent kommer att glömma. Efter att Jules fått bekräftat att lasagnen var en succé så kunde hon knappt sluta prata om hur fruktansvärt god den var. Aspirant celange kände ett sting av bitterhet då det faktiskt var hon som ryckte in när nederlaget var nära. Att ta åt sig all ära och låta aspiranterna förbli osagda kändes inte rätt men hon svalde stoltheten, lät sig i stället värmas av Jules glans och fick nöja sig med över att hennes vän aldrig hade mått bättre. Hennes lilla barn hade äntligen tagit det stora klivet ut i vuxenlivet och man kunde inte annat än att vara stolt.
Lasagnen följde med oss alla in i dimman, 90-tals hits suddade bort allt vad bitterhet och misslyckande var och flocken dansade lyckodanser ända in på småtimmarna.
victory
dawgs.
Lejoninna
Känd från TV.
torsdag 19 januari 2012
Celange briljerar
Att tabba sig tillhör min vardag. När jag var ute och reste i Asien hade min reskompanjon en speciell sida för Célines tabbar i hennes dagbok. Jag skulle gärna skriva några utdrag från den, inte minst för att visa att jag är en brud med självdistans som inte är rädd för att göra bort sig, men jag är rädd för att det är för tidigt. Det blir lite väl mycket att ta in såhär i början när vår relation, du kära läsare, är så skör fortfarande. Det får helt enkelt vänta.
Ok, dagens tabbe utspelar sig på mitt jobb (dagis). Jag, två barn, en pappa och min arbetskollega sitter och leker med lekservisen och ett av barnen kommer fram till mig med en korv som är gjord i trä. Han säger något till mig och det jag uppfattar är; "pölse i rompa". Jag upprepar det han sagt, sneglar lite ursäktande på pappan (det jag vill visa med blicken är typ, barn, dom är allt för härliga) och börjar säga till detta barn, "nej men inte har man väl pölsen i rompa, din lille tulling". Jag fnittrar lite och tycker att stämningen känns allmänt chill tills pappan säger till mig; "Jag tror att han menar pölse i lompe". Jag inser direkt att jag har gjort en jävligt oclean tabbe, pölse i lompe är norges svar på korv med bröd, såklart sa han pölse i lompe och inte pölse i ROMPA! Min arbetskollega börjar fnittra hysteriskt, jag blir sådär röd i ansiktet som annars bara Jules kan bli och jag känner mig otroligt, förbannat dum. Pappan fnittrar också till en början men försöker ändå bete sig som en vuxen man, jag likaså. Det jag gör för att lämna fokus från mitt grisrosa, skamsna ansikte är att kommentera hur mycket snö vi har fått ute och sen låtsas jag höra ett gråtande barn någonstans och piper därifrån, fort som bara fan. Gött å leve ändå.
Ok, dagens tabbe utspelar sig på mitt jobb (dagis). Jag, två barn, en pappa och min arbetskollega sitter och leker med lekservisen och ett av barnen kommer fram till mig med en korv som är gjord i trä. Han säger något till mig och det jag uppfattar är; "pölse i rompa". Jag upprepar det han sagt, sneglar lite ursäktande på pappan (det jag vill visa med blicken är typ, barn, dom är allt för härliga) och börjar säga till detta barn, "nej men inte har man väl pölsen i rompa, din lille tulling". Jag fnittrar lite och tycker att stämningen känns allmänt chill tills pappan säger till mig; "Jag tror att han menar pölse i lompe". Jag inser direkt att jag har gjort en jävligt oclean tabbe, pölse i lompe är norges svar på korv med bröd, såklart sa han pölse i lompe och inte pölse i ROMPA! Min arbetskollega börjar fnittra hysteriskt, jag blir sådär röd i ansiktet som annars bara Jules kan bli och jag känner mig otroligt, förbannat dum. Pappan fnittrar också till en början men försöker ändå bete sig som en vuxen man, jag likaså. Det jag gör för att lämna fokus från mitt grisrosa, skamsna ansikte är att kommentera hur mycket snö vi har fått ute och sen låtsas jag höra ett gråtande barn någonstans och piper därifrån, fort som bara fan. Gött å leve ändå.
onsdag 18 januari 2012
Jules dricker Coca cola och äter chips
Jag åkte tåg i tisdags. Jag blev sugen på något. Jag funderade. Chips och Coca Cola. Mmmmm. Jag gick och köpte det och blev lite förvånad över mig själv. Tisdagkväll liksom och jag bara slänger upp cashen på bistrodisken och köper chips och coca utan att ens tveka- hell yeah. Sen när blev jag sånn? Tänkte jag fel eller tänkte jag rätt? Var det okej eller mindre okej? Tillhörde det här min typ av livsstil? Skulle jag inte sitta och knapra på osaltade mandlar istället? Vad tänkte de okända passagerana om mig nu? Var jag fet? Varför köpte jag inte vatten om det var just något att dricka jag ville ha? Jag tänkte igenom allt som en typisk medveten-om-vad-hon-gör tjej skulle kunna komma upp med, log till inombords och ba tänkte "för i helvete, det är en jävla cola burk och en liten chips påse. Låt mig va". Var det ens värt att sitta och ha värsta analyseringen kring mitt inköp när jag satt med just det jag var sugen på rätt framför mig? Det kändes så avspänt på något sätt. Jag kände mig som värsta obrydda, chilla, revoltbruden med mössa och luva på sig som ba knäcker colan och lutar sig tillbaka utan någon som helst antydan på dåligt samvete. Lite som en killtjej ni vet, en sånn man själv önskar att man vore lite mer ibland. En sånn som köper en cola när den vill ha en cola utan att grunna. En sånn som inte analyserar sönder allt, en som tar det lite mer lugnt. Jag började tänka på varför det hela egentligen blev till en grej. Varför det hela kändes lite wild and crazy. För det var långt ifrån en big deal. Det var inte direkt som att jag satt och övervägde om jag var redo att ta min Coca cola oskuld eller inte. Jag hade pengar och jag visste vad jag ville ha, vart var problemet? Jag började tänka ur ett stereotyptjej perspektiv. Det är som att det inte är helt cleant att dricka cola och käka chips på allmän plats. Då är man glupsk, inte chill. Då framstår man som ett fetto, inte som en fräsch tjej. Då har man dåliga vanor, inte livsnjutarvanor. Då målar folk runt omkring en förutfattade meningar om en själv som kanske inte alls stämmer. Tror man. Men ärligt talat, hur ofta sitter man med ett bitchface mot någon som pröper lite? Hur ofta tänker en kille "shit, flötig brud" till en söt tjej som knaprar på lite chips? Är det inte i så fall mest för att man mest utav allt själv skulle vilja dyka in i påsen?
Och när jag satt där och analyserade om hur fånigt det är att så många går runt och oroar sig för vad folk ska tycka om en, helt i onödan, så tittade jag ut genom fönstret. Station Fetsund. Jag förstod ingenting, kurade ihop mig och fick en lite obehaglig känsla i kroppen. Tittade ut igen. Jag hade sett rätt. Station Fetsund. Hur skulle jag ta den?
Och när jag satt där och analyserade om hur fånigt det är att så många går runt och oroar sig för vad folk ska tycka om en, helt i onödan, så tittade jag ut genom fönstret. Station Fetsund. Jag förstod ingenting, kurade ihop mig och fick en lite obehaglig känsla i kroppen. Tittade ut igen. Jag hade sett rätt. Station Fetsund. Hur skulle jag ta den?
tisdag 17 januari 2012
Snusdebatt
Som zigernarna vill ha sitt(?) guld, vill raggarna ha sitt snus. Vi skulle väl kanske inte kalla oss raggare men långt därifrån är vi inte. Länge leve värmlandstös. Lite tankning i epan är alltid gött.
När det nya året närmade sig fick Celange en snilleblixt. Som nyårslöfte skulle hon sluta snusa. Celange framförde detta så smooth hon bara kunde till Jules för att hon skulle haka på. Jules rynkade på näsan som svar och tänkte bara "que pasa?". Jules fick grunna och känna lite på den. Smälta in, tänka efter och vänja sig vid tanken med ett liv utan snus. Det enda som tog emot var det där med att kalla det nyårslöfte, "är jag en 35+ trebarnsmamma som ska sluta röka, vara fit till beach 2012 och skilja sig från min tradiga man?". För det var lite så hon såg på det där med nyårslöften. Jules framförde sina tankar till sin kompanjon och ständiga följeslagare och fick med henne totalt. Nyårslöften är lite väl hypade. Överskattade. Nyårslöften är för mesar. Vi bare kör, nu. Och hur går det nu då ca 3 veckor senare?
"Ska det vara så ska det!" är ett motto som vi båda tycker klingar bra i munnen. Vill man så kan man och då gör man det bara. Men ville vi verkligen sluta snusa, fullt ut, på riktigt? Celange hade trots allt bestämt sig för att sluta, men Jules fick henne att förstå att en snus lite då och då bara gör en gött för välmåendet. Varför ska man inte få lov till att unna sig lite då och då helt plötsligt? Allt handlar om balans i livet. Frosseri är en synd. Smygsurpling från vinboxen kan leda till alkoholism. För mycket kaffe ger fläckar på tänderna och kan tydligen ge humörsvängningar. Pröper du för mycket frukt får du ränndreta. Och hänger du på donken allt för ofta förvandlas du tillslut till en Big mac själv. Som ni hör, man kan få för mycket utav det goda och när blir det goda inte längre gott?
Vi började ta snusen för givet, trots att vi aldrig har varit några storsnusare. Vi tappade spänningen, gnistan fanns inte längre där och tjusningen dog ut. Efter frullen slängde man upp den där snusen utan att riktigt tänka "vill jag verkligen ha dig i mig?". Och så fortsatte det under dagen. Lunch. Självklart sitter en prilla fint efter det. Slutat jobbet. "Klart jag ska belöna mig själv med en snus." Kommer hem, är sugen på något men inte riktigt hungrig: snus. Efter brakmiddagen: snus. Kvällsköppen känns ju inte hel utan snus. Och hade man en dålig dag så fanns alltid snusen där som en tröst. Som en kudde där vi kunde vila våra trasiga själar. Den lilla vännen som bara var ens egen. Snus var vår BFF. Men en BFF kan också svika. Snusen gjorde oss ibland besvikna, illamående, äcklade. Det var dags att göra något åt det här, skulle vi gå i terapi med snusen, eller rent av skriva på skilsmässopapprena direkt?
Nedtrappningen gick fort och smärtfritt. Vi började ta saken på allvar. Vi hejdade våra vana fingrar att öppna den där dosan fylld av varma kuddar som väntade på att få bränna sönder tandköttet. Vi övervägde vilka snus som var mest värda och skippade resten. Det resulterade i att båda faktiskt höll upp helt en stund.
Dagsläget: Vi känner in och känner efter. Vi båda äger en dosa, och de har hamnat i götteskålen ihop med veganskchocklad, lite flötchoklad och ciggen. Där har den sin plats. Där ska den få stanna. Att förbjuda något helt kan vara riktigt farligt, det kan bli totalt bakslag. Man får dåligt samvete om man unnar sig en gång då och då och det är vi inte ute efter. Vi är inte dåliga människor för att vi har trappat ned, tagit tag i något som inte kändes helt bra. Vi är duktiga och vi är värda att ta en snus ibland. Det enda just nu är ju att hålla det som vi gör det, att inte sväva iväg och helt plötsligt vara tillbaka på ruta ett. Snus tröstar egentligen inte trasiga själar och ett nikotinberoende har väl aldrig någonsin rekommenderats. Säg va ru vill men det är så vi jobbar. Skilsmässopapprena ligger i papperskorgen, vi har bearbetat fram ett fungerande, kärleksfullt och hållbart distansförhållande. Nu är vi lyckligare än någonsin när vi väl är tillsammans, vilket inte är så ofta.
När det nya året närmade sig fick Celange en snilleblixt. Som nyårslöfte skulle hon sluta snusa. Celange framförde detta så smooth hon bara kunde till Jules för att hon skulle haka på. Jules rynkade på näsan som svar och tänkte bara "que pasa?". Jules fick grunna och känna lite på den. Smälta in, tänka efter och vänja sig vid tanken med ett liv utan snus. Det enda som tog emot var det där med att kalla det nyårslöfte, "är jag en 35+ trebarnsmamma som ska sluta röka, vara fit till beach 2012 och skilja sig från min tradiga man?". För det var lite så hon såg på det där med nyårslöften. Jules framförde sina tankar till sin kompanjon och ständiga följeslagare och fick med henne totalt. Nyårslöften är lite väl hypade. Överskattade. Nyårslöften är för mesar. Vi bare kör, nu. Och hur går det nu då ca 3 veckor senare?
"Ska det vara så ska det!" är ett motto som vi båda tycker klingar bra i munnen. Vill man så kan man och då gör man det bara. Men ville vi verkligen sluta snusa, fullt ut, på riktigt? Celange hade trots allt bestämt sig för att sluta, men Jules fick henne att förstå att en snus lite då och då bara gör en gött för välmåendet. Varför ska man inte få lov till att unna sig lite då och då helt plötsligt? Allt handlar om balans i livet. Frosseri är en synd. Smygsurpling från vinboxen kan leda till alkoholism. För mycket kaffe ger fläckar på tänderna och kan tydligen ge humörsvängningar. Pröper du för mycket frukt får du ränndreta. Och hänger du på donken allt för ofta förvandlas du tillslut till en Big mac själv. Som ni hör, man kan få för mycket utav det goda och när blir det goda inte längre gott?
Vi började ta snusen för givet, trots att vi aldrig har varit några storsnusare. Vi tappade spänningen, gnistan fanns inte längre där och tjusningen dog ut. Efter frullen slängde man upp den där snusen utan att riktigt tänka "vill jag verkligen ha dig i mig?". Och så fortsatte det under dagen. Lunch. Självklart sitter en prilla fint efter det. Slutat jobbet. "Klart jag ska belöna mig själv med en snus." Kommer hem, är sugen på något men inte riktigt hungrig: snus. Efter brakmiddagen: snus. Kvällsköppen känns ju inte hel utan snus. Och hade man en dålig dag så fanns alltid snusen där som en tröst. Som en kudde där vi kunde vila våra trasiga själar. Den lilla vännen som bara var ens egen. Snus var vår BFF. Men en BFF kan också svika. Snusen gjorde oss ibland besvikna, illamående, äcklade. Det var dags att göra något åt det här, skulle vi gå i terapi med snusen, eller rent av skriva på skilsmässopapprena direkt?
Nedtrappningen gick fort och smärtfritt. Vi började ta saken på allvar. Vi hejdade våra vana fingrar att öppna den där dosan fylld av varma kuddar som väntade på att få bränna sönder tandköttet. Vi övervägde vilka snus som var mest värda och skippade resten. Det resulterade i att båda faktiskt höll upp helt en stund.
Dagsläget: Vi känner in och känner efter. Vi båda äger en dosa, och de har hamnat i götteskålen ihop med veganskchocklad, lite flötchoklad och ciggen. Där har den sin plats. Där ska den få stanna. Att förbjuda något helt kan vara riktigt farligt, det kan bli totalt bakslag. Man får dåligt samvete om man unnar sig en gång då och då och det är vi inte ute efter. Vi är inte dåliga människor för att vi har trappat ned, tagit tag i något som inte kändes helt bra. Vi är duktiga och vi är värda att ta en snus ibland. Det enda just nu är ju att hålla det som vi gör det, att inte sväva iväg och helt plötsligt vara tillbaka på ruta ett. Snus tröstar egentligen inte trasiga själar och ett nikotinberoende har väl aldrig någonsin rekommenderats. Säg va ru vill men det är så vi jobbar. Skilsmässopapprena ligger i papperskorgen, vi har bearbetat fram ett fungerande, kärleksfullt och hållbart distansförhållande. Nu är vi lyckligare än någonsin när vi väl är tillsammans, vilket inte är så ofta.
måndag 16 januari 2012
Analyserar analyser
Celange
Här är ett område som vi kan behärska något så in i helvete, att analysera. Detta är väl något som vi gör mest när vi pratar om vårt eget välbefinnande eller DUDES. Ta ett exempel: Någon av oss får ett sms från en kille vi tycker lite extra om, eller rättare sagt ett svar på ett sms som någon av oss först skickat. På vårt (ja, läs vårt för här görs inget på egen hand, inget ska lämnas åt slumpen, här gäller det att samarbeta) sms står det:
"Hej! Jobbet avklarat för dagen, det var fett där idag faktiskt :) Nu kan man bara hänga resten av kvällen, chill. Tänker på dig."
Det här sms:et ska utstråla en glad, positiv tjej som inte tar livet på för stort allvar men ändå gillar att jobba, hon är driftig och vet vad hon vill. Den här tjejen är inte blyg men ändå inte desperat (ja ni fatter ju att det här kan ta ett tag). Som svar får vi:
"Hej. Gött att det gick bra på jobbet. Själv ska jag träna nu. Vi kanske kan ringas senare?"
Ok, vi hinner knappt börja läsa innan klumpen i magen börjar växa, varför skriver han hej, med PUNKT efter?! Är han sur? tycker han inte om mig längre? Har han någonsin tyckt om mig? Har jag sagt något dumt? Är jag ful? Ja, många frågor dyker upp och vi är bara på "Hej." än så länge. Inga utropstecken eller smileys, kan ju bara betyda att han är grinig, han anstränger sig inte ens för att låta glad, det här kommer gå åt helvete... Och han skriver att han ska gå och träna, vad fan ska det betyda? Menar han att jag är tjock? "Själv ska jag träna", pfft, är det något fel med att hänga, chilla, softa? För fan. Och sen vill han att vi ska ringas, lika med, Jag ska ringa, det är ju alltid jag som ringer! Varför försöker han inte ens? Han vill bara ligga med mig.. Vilket svin. Nu slutar jag att höra av mig. Jag skiter i det här. Eller? Jag vill ju ha honom och han förstår verkligen mig, som ingen annan gör. AAAH! Jag måste ringa honom och fråga vad fan han håller på med.
Och där har man hunnit, på ett sms som innehåller 18 ord, bli besviken, ledsen, förvirrad, arg, desperat, uppgiven, kär på nytt och tillslut jordens jobbigaste brud. Huggtänderna har vuxit ut, en vårta ses längst ut på nästippen och håret är grönt, man har förvandlats till crazy psycho bitch from hell. Gött å.
Och såhär håller det på, vi löser problem genom att tänka oss alla scenarier som finns, överväger om det verkligen kan vara så och när vi har malt tills vi har ont i halsen så sitter vi där, antingen, övertygade om att vi vet hur fallet ligger till, typ, "han är osäker, han måste jobba med sig själv" (lägga över eventuella problem på motparten är den lätta utvägen) eller så är vi tillbaka precis där vi började. Då sitter vi tysta en stund, ser på varandra med tomma blickar, tar upp mobilen och läser sms:et för 237 gången på en timme.
vs. Jules
Det här med att analysera. Gräva, rota och grubbla tills ett helvetes migränanfall sätter stopp på en. Förstå sig på, sätta sig in i andras sits, känna med, känna in, känna efter, känna igen. Känna en jävla massa helt enkelt. Se vad som döljer sig där emellan, bakom, innuti. Se rätt igenom, hela vägen. Det tror mig jag vara expert på. Jag tror mig alltid se det, så synligt och klart. Att den gör så för att den känner så. Och ser jag det inte, nej, då sätter jag mig och analyserar. Matar. Grubblar. Slänger iväg bollar åt alla kanter. Det här kallas även för "spinne på jale". Så när jag behöver komma ikapp med mina egna funderingar och lösningar på analyser så stänger jag igen rumsdörren, tar ett djupt andetag, klappar mig själv om axeln och muttrar för mig själv "nej, nu är det dags att gå å spinna på jale!" Det är nästan som en hobby. Dagsrutin. Som en ständigt gående maskin som inte har en on/off knapp, den ba kör och brummar och tankas automatiskt med bränsle. Ibland önskar jag att bränslet bara kunde ta slut. Att jag bara kunde stänga av. Att jag kunde se på Poccahontas 2 utan att behöva fråga varför hon plötsligt står och kysser en annan kille än John Smith. Jag spinner lite för mycket för mitt eget bästa. Jag har ändå tänkt på det här med att plugga beteendevetenskap. Men jag vet fan inte om det är en bra idé alltså. Ska jag börja analyserna beteenden mer än vad jag redan gör? Eller snarare, går det ens att analysera mer? Aj. Får huvudvärk av att analysera mitt eget analyserande. Aj. Är jag en crazy psycho bitch from hell?
Här är ett område som vi kan behärska något så in i helvete, att analysera. Detta är väl något som vi gör mest när vi pratar om vårt eget välbefinnande eller DUDES. Ta ett exempel: Någon av oss får ett sms från en kille vi tycker lite extra om, eller rättare sagt ett svar på ett sms som någon av oss först skickat. På vårt (ja, läs vårt för här görs inget på egen hand, inget ska lämnas åt slumpen, här gäller det att samarbeta) sms står det:
"Hej! Jobbet avklarat för dagen, det var fett där idag faktiskt :) Nu kan man bara hänga resten av kvällen, chill. Tänker på dig."
Det här sms:et ska utstråla en glad, positiv tjej som inte tar livet på för stort allvar men ändå gillar att jobba, hon är driftig och vet vad hon vill. Den här tjejen är inte blyg men ändå inte desperat (ja ni fatter ju att det här kan ta ett tag). Som svar får vi:
"Hej. Gött att det gick bra på jobbet. Själv ska jag träna nu. Vi kanske kan ringas senare?"
Ok, vi hinner knappt börja läsa innan klumpen i magen börjar växa, varför skriver han hej, med PUNKT efter?! Är han sur? tycker han inte om mig längre? Har han någonsin tyckt om mig? Har jag sagt något dumt? Är jag ful? Ja, många frågor dyker upp och vi är bara på "Hej." än så länge. Inga utropstecken eller smileys, kan ju bara betyda att han är grinig, han anstränger sig inte ens för att låta glad, det här kommer gå åt helvete... Och han skriver att han ska gå och träna, vad fan ska det betyda? Menar han att jag är tjock? "Själv ska jag träna", pfft, är det något fel med att hänga, chilla, softa? För fan. Och sen vill han att vi ska ringas, lika med, Jag ska ringa, det är ju alltid jag som ringer! Varför försöker han inte ens? Han vill bara ligga med mig.. Vilket svin. Nu slutar jag att höra av mig. Jag skiter i det här. Eller? Jag vill ju ha honom och han förstår verkligen mig, som ingen annan gör. AAAH! Jag måste ringa honom och fråga vad fan han håller på med.
Och där har man hunnit, på ett sms som innehåller 18 ord, bli besviken, ledsen, förvirrad, arg, desperat, uppgiven, kär på nytt och tillslut jordens jobbigaste brud. Huggtänderna har vuxit ut, en vårta ses längst ut på nästippen och håret är grönt, man har förvandlats till crazy psycho bitch from hell. Gött å.
Och såhär håller det på, vi löser problem genom att tänka oss alla scenarier som finns, överväger om det verkligen kan vara så och när vi har malt tills vi har ont i halsen så sitter vi där, antingen, övertygade om att vi vet hur fallet ligger till, typ, "han är osäker, han måste jobba med sig själv" (lägga över eventuella problem på motparten är den lätta utvägen) eller så är vi tillbaka precis där vi började. Då sitter vi tysta en stund, ser på varandra med tomma blickar, tar upp mobilen och läser sms:et för 237 gången på en timme.
vs. Jules
Det här med att analysera. Gräva, rota och grubbla tills ett helvetes migränanfall sätter stopp på en. Förstå sig på, sätta sig in i andras sits, känna med, känna in, känna efter, känna igen. Känna en jävla massa helt enkelt. Se vad som döljer sig där emellan, bakom, innuti. Se rätt igenom, hela vägen. Det tror mig jag vara expert på. Jag tror mig alltid se det, så synligt och klart. Att den gör så för att den känner så. Och ser jag det inte, nej, då sätter jag mig och analyserar. Matar. Grubblar. Slänger iväg bollar åt alla kanter. Det här kallas även för "spinne på jale". Så när jag behöver komma ikapp med mina egna funderingar och lösningar på analyser så stänger jag igen rumsdörren, tar ett djupt andetag, klappar mig själv om axeln och muttrar för mig själv "nej, nu är det dags att gå å spinna på jale!" Det är nästan som en hobby. Dagsrutin. Som en ständigt gående maskin som inte har en on/off knapp, den ba kör och brummar och tankas automatiskt med bränsle. Ibland önskar jag att bränslet bara kunde ta slut. Att jag bara kunde stänga av. Att jag kunde se på Poccahontas 2 utan att behöva fråga varför hon plötsligt står och kysser en annan kille än John Smith. Jag spinner lite för mycket för mitt eget bästa. Jag har ändå tänkt på det här med att plugga beteendevetenskap. Men jag vet fan inte om det är en bra idé alltså. Ska jag börja analyserna beteenden mer än vad jag redan gör? Eller snarare, går det ens att analysera mer? Aj. Får huvudvärk av att analysera mitt eget analyserande. Aj. Är jag en crazy psycho bitch from hell?
söndag 15 januari 2012
Celange vs. Jules
Celange
Idag är en sådan dag som jag vaknar med rödvinshuvudvärk men ändå tycker att livet är fett. Jag låtsas att jag sover men kisar i smyg på en bitter Jules som spiller brödsmulor över våra nya kuddar(vidrigt). Idag är jag glad för att jag bor i Oslo. Idag fikar jag på Jules café. Idag skrattar jag åt Jules som efter att ha kommit fram till vårt bord, asnöjd, berättar för oss att hon ska äntligen få ha ansvar över disken efter att ha stått i kassan länge, att hon tycker att det är sjukt chill att ta disken som omväxling, försvinner in till diskrummet visslandes och efter ca 10 sek höra ett krasch av att disken åker i golvet. Idag strosar jag genom Oslos gator i goda vänners lag och blir inspererad av att hitta på nya saker. Idag sänker jag en kylling schwarma på rekordtid. Ikväll snor jag en halvrökt fimp av Jules som avnjuts i fönstret, jag kikar upp mot himmelen och undrar hur många som sitter precis som jag just i det ögonblicket. Ikväll smider jag planer. Ikväll städar jag mitt och Jules crib för 7:e gången denna vecka. Ikväll inser jag att min pedantiska sida tar mer och mer plats. Ikväll inser jag att det kanske inte är alla som sorterar kläderna på klädhängaren i färgordning.
vs. Jules
Idag är en sådan dag som jag vaknar klockan åtta av mammas hemska Nokia 3310 telefon alarm tjutandes en centimeter ifrån örat och tänker "å herregud, skjut mig i hövve" men ändå klättrar ner för våningssängens överslaf, (japp, det är lite som på kollo) blänger ilsket på en djupt sovande Celange med utsmetad partymakeup från gårdagen och glider iväg till jobbet med ett smile på läpparna. Idag är jag glad för att jag till att börja med jobbar 50 %. Wow, vilken helg. Idag leker jag världsvan, kunnig och stresstålig för tredje dagen irad på ett för mig helt nytt café. Det går bra, jag kan inte hålla fingrarna över styr bakom kassan längre, dom ba går på automat. Eller? Idag besöker tre av mina sambos mig på jobbet. I samma veva blir jag ansvarig för disken, strosar runt i butiken, drar några varv med disktrasan här och där, blir dränkt av kaffesump gång på gång då jag inte riktigt fått in tekniken på vattenkranen som sprutar som ett vattenfall över mig och köttar maskin efter maskin. Jag ville verkligen att min färdighet skulle utstrålas och göra mina sambos stolta över mig, men så sa det bara krash. Var det någon som hörde? Idag gör jag voluntärarbete för fattiga barn i Oslo genom att skänka bröd (till Jon och Eric.) Idag har jag en sådan jävla värk i fötterna så att jag önskar att jag kunde flyga, fötterna vill inte stöta i något, allt gör ont! Ikväll inser jag att Takenetjejen har blivit en riktig citychick som går till jobbet med en sådan där fräsig kaffetermos. Ikväll går jag in i mitt och Célines nystädade wannabe fresh crib som genomsyras av cigarettfimp dolt av ett doftljus som är tänt 24h om dygnet. Ikväll inser jag att det kanske inte är alla som äter trippel-choklad-scones till kvällsmat tre dagar irad med gott samvete. Ikväll inser jag även att en förändring behöver ske för en hållbar framtid.
Jules & Celange
Efter en veckas brainstorming är vi på banan, vi är numera bloggbrudar som siktar mot oändligheten och beyond. Vi utlovar härmed total ärlighet, underhållning och ibland även självförnedring på hög nivå. Här ska det kännas och brännas, lejoninnorna ska klösa och riva, vi är här för att stanna det vill säga tills tanken är fylld. Wroom!
Idag är en sådan dag som jag vaknar med rödvinshuvudvärk men ändå tycker att livet är fett. Jag låtsas att jag sover men kisar i smyg på en bitter Jules som spiller brödsmulor över våra nya kuddar(vidrigt). Idag är jag glad för att jag bor i Oslo. Idag fikar jag på Jules café. Idag skrattar jag åt Jules som efter att ha kommit fram till vårt bord, asnöjd, berättar för oss att hon ska äntligen få ha ansvar över disken efter att ha stått i kassan länge, att hon tycker att det är sjukt chill att ta disken som omväxling, försvinner in till diskrummet visslandes och efter ca 10 sek höra ett krasch av att disken åker i golvet. Idag strosar jag genom Oslos gator i goda vänners lag och blir inspererad av att hitta på nya saker. Idag sänker jag en kylling schwarma på rekordtid. Ikväll snor jag en halvrökt fimp av Jules som avnjuts i fönstret, jag kikar upp mot himmelen och undrar hur många som sitter precis som jag just i det ögonblicket. Ikväll smider jag planer. Ikväll städar jag mitt och Jules crib för 7:e gången denna vecka. Ikväll inser jag att min pedantiska sida tar mer och mer plats. Ikväll inser jag att det kanske inte är alla som sorterar kläderna på klädhängaren i färgordning.
vs. Jules
Idag är en sådan dag som jag vaknar klockan åtta av mammas hemska Nokia 3310 telefon alarm tjutandes en centimeter ifrån örat och tänker "å herregud, skjut mig i hövve" men ändå klättrar ner för våningssängens överslaf, (japp, det är lite som på kollo) blänger ilsket på en djupt sovande Celange med utsmetad partymakeup från gårdagen och glider iväg till jobbet med ett smile på läpparna. Idag är jag glad för att jag till att börja med jobbar 50 %. Wow, vilken helg. Idag leker jag världsvan, kunnig och stresstålig för tredje dagen irad på ett för mig helt nytt café. Det går bra, jag kan inte hålla fingrarna över styr bakom kassan längre, dom ba går på automat. Eller? Idag besöker tre av mina sambos mig på jobbet. I samma veva blir jag ansvarig för disken, strosar runt i butiken, drar några varv med disktrasan här och där, blir dränkt av kaffesump gång på gång då jag inte riktigt fått in tekniken på vattenkranen som sprutar som ett vattenfall över mig och köttar maskin efter maskin. Jag ville verkligen att min färdighet skulle utstrålas och göra mina sambos stolta över mig, men så sa det bara krash. Var det någon som hörde? Idag gör jag voluntärarbete för fattiga barn i Oslo genom att skänka bröd (till Jon och Eric.) Idag har jag en sådan jävla värk i fötterna så att jag önskar att jag kunde flyga, fötterna vill inte stöta i något, allt gör ont! Ikväll inser jag att Takenetjejen har blivit en riktig citychick som går till jobbet med en sådan där fräsig kaffetermos. Ikväll går jag in i mitt och Célines nystädade wannabe fresh crib som genomsyras av cigarettfimp dolt av ett doftljus som är tänt 24h om dygnet. Ikväll inser jag att det kanske inte är alla som äter trippel-choklad-scones till kvällsmat tre dagar irad med gott samvete. Ikväll inser jag även att en förändring behöver ske för en hållbar framtid.
Jules & Celange
Efter en veckas brainstorming är vi på banan, vi är numera bloggbrudar som siktar mot oändligheten och beyond. Vi utlovar härmed total ärlighet, underhållning och ibland även självförnedring på hög nivå. Här ska det kännas och brännas, lejoninnorna ska klösa och riva, vi är här för att stanna det vill säga tills tanken är fylld. Wroom!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)