Farväl min sambo

Då satt jag här. Ensam. Fem månader har gått. Fem månader bosatt i ett krypin tillsammans med min bästa vän, min högra hand, min vapendragare. Min vägvisare i Oslo som lärt mig allt man bör veta om storstadslivet. Min mammi som gillar att lyfta röven från soffan, släppa taget om vinglaset och vifta på höfterna ute på dansgolvet lite då och då. Min vän som gillar att pimpa loss med kontokortet i baren lika mycket som jag. Min våningssängskompis som pillar mig i rumpan med stortån från nedersängen när hon är på härligt morgonhumör. Min myskompis som jag kör Friends maraton i skedposition med om kvällarna. Min Celange jag skrattar, gråter och spinner på jalet med.

Ikväll släcker jag lampan själv. Ikväll sover jag nederst i en tom våningssäng. Ikväll säger jag godnatt till mig själv. Imorgon vinkar jag i spegeln mitt emot sängen utan att se en annan härlighet i spegelbilden eller få en vink tillbaka.

Det var det. Rummet är tomt. Garderoben är utplockad. Celange syns inte till. Och med tårarna i hjärtgropen saknar jag henne redan. Men hon lämnar Oslo med flaggan på topp. Igår juckade hon sig ner till en strålande spagat på dansgolvet och fick bajsbruna fläckar på de nya vita streetskorna på köpet. Inte ens vanish hjälper i sådana lägen. Men vad gör man inte för lite applåder? Det var priset hon fick ta för ett hederligt gammalt partytrick som visserligen fortfarande går hem. Det var det värt. You go. Swag your life up. Peace.

Oj vilken fin tid vi har haft tillsammans. Oj vilken underbar sambo du har varit. Oj vad jag är lycklig som har dig. Fullfjädrad som jag är swaggar jag nu runt på egen fot, vare sig lokalsinnet är med mig eller ej. Vare sig jag vill eller inte. Vare sig det känns bra eller inte. Jag biter ihop. Jag kör på. Det här kommer att gå bra.

ARBETSLÖS

Arbetslös. Arbetshård? Arbetsfången. Arbetsfri? Ja nu var det slut på denna epoken. Dagisepoken. Oslolivet. Våningssängshäng. Fistävlingar. Showkvällar med de bästa. Rödtjut. Parkhäng. Kylling schwarma. Familjen Lena.

Min första dag som arbetslös. Jag kunde inte ha mer ångest. Vad fan håller jag på med? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bosätta mig hos mammi och pappi? Kommer jag inte få gosa med mina barn längre?
Hur tänkte jag där? Jag får lugna ner mig, hyperventilera i en brun papperspåse och faktiskt inse att det var ju precis det här jag ville. Jag vill swaga runt lite överallt, lite när jag vill och lite hur som helst utan att behöva tänka på att jag har ett boende eller jobb som ska tas om hand. Jag vill ha sommarlov som alla andra barn. Jag vill köpa en cykel och faktiskt hinna cykla på den. Jag vill köpa en gitarr och bli frän. Jag vill springa likt en idiot i skogen. Jag vill att skogen ska vara skog och inte "gran i park".
Det här blir ju faktiskt sjukt fett ändå. Jag ska ha semester på obestämd tid. Jag har INTE en aning om vad som kommer härnäst, hur många gånger folk än frågar. Det var så jag ville ha det. Det är så jag har det nu.

Jules, oj vad vi är bra tillsammans. Oj vilken fin sambo, vän, älskling du är. Vi gjorde det. Vi bodde tillsammans. Det som så länge bara var prat i våra ungdoms dagar blev verklighet. Jag har nu lärt dig allt jag kan om Oslolivet. Fullfjädrad Oslobrutta med fruktansvärt lokalsinne. Kan inte bli annat än rätt. You go. Swag your life up. Peace.

Kollektivet Lena. Min fina lilla familj. Jag vet var ni bor. Tackar och bockar för allt. Ni är så fruktansvärt bra!

Celange är blödig, ensam och lite smått förrvirrad idag. Det får man vara på sin första dag som fri (?). Nu hoppar vi på ett nytt tåg. Det här bli bra. Eller?