Snusdebatt

Som zigernarna vill ha sitt(?) guld, vill raggarna ha sitt snus. Vi skulle väl kanske inte kalla oss raggare men långt därifrån är vi inte. Länge leve värmlandstös. Lite tankning i epan är alltid gött.
När det nya året närmade sig fick Celange en snilleblixt. Som nyårslöfte skulle hon sluta snusa. Celange framförde detta så smooth hon bara kunde till Jules för att hon skulle haka på. Jules rynkade på näsan som svar och tänkte bara "que pasa?". Jules fick grunna och känna lite på den. Smälta in, tänka efter och vänja sig vid tanken med ett liv utan snus. Det enda som tog emot var det där med att kalla det nyårslöfte, "är jag en 35+ trebarnsmamma som ska sluta röka, vara fit till beach 2012 och skilja sig från min tradiga man?". För det var lite så hon såg på det där med nyårslöften. Jules framförde sina tankar till sin kompanjon och ständiga följeslagare och fick med henne totalt. Nyårslöften är lite väl hypade. Överskattade. Nyårslöften är för mesar. Vi bare kör, nu. Och hur går det nu då ca 3 veckor senare?

"Ska det vara så ska det!" är ett motto som vi båda tycker klingar bra i munnen. Vill man så kan man och då gör man det bara. Men ville vi verkligen sluta snusa, fullt ut, på riktigt? Celange hade trots allt bestämt sig för att sluta, men Jules fick henne att förstå att en snus lite då och då bara gör en gött för välmåendet. Varför ska man inte få lov till att unna sig lite då och då helt plötsligt? Allt handlar om balans i livet. Frosseri är en synd. Smygsurpling från vinboxen kan leda till alkoholism. För mycket kaffe ger fläckar på tänderna och kan tydligen ge humörsvängningar. Pröper du för mycket frukt får du ränndreta. Och hänger du på donken allt för ofta förvandlas du tillslut till en Big mac själv. Som ni hör, man kan få för mycket utav det goda och när blir det goda inte längre gott?

Vi började ta snusen för givet, trots att vi aldrig har varit några storsnusare. Vi tappade spänningen, gnistan fanns inte längre där och tjusningen dog ut. Efter frullen slängde man upp den där snusen utan att riktigt tänka "vill jag verkligen ha dig i mig?". Och så fortsatte det under dagen. Lunch. Självklart sitter en prilla fint efter det. Slutat jobbet. "Klart jag ska belöna mig själv med en snus." Kommer hem, är sugen på något men inte riktigt hungrig: snus. Efter brakmiddagen: snus. Kvällsköppen känns ju inte hel utan snus. Och hade man en dålig dag så fanns alltid snusen där som en tröst. Som en kudde där vi kunde vila våra trasiga själar. Den lilla vännen som bara var ens egen. Snus var vår BFF. Men en BFF kan också svika. Snusen gjorde oss ibland besvikna, illamående, äcklade. Det var dags att göra något åt det här, skulle vi gå i terapi med snusen, eller rent av skriva på skilsmässopapprena direkt?

Nedtrappningen gick fort och smärtfritt. Vi började ta saken på allvar. Vi hejdade våra vana fingrar att öppna den där dosan fylld av varma kuddar som väntade på att få bränna sönder tandköttet. Vi övervägde vilka snus som var mest värda och skippade resten. Det resulterade i att båda faktiskt höll upp helt en stund.

Dagsläget: Vi känner in och känner efter. Vi båda äger en dosa, och de har hamnat i götteskålen ihop med veganskchocklad, lite flötchoklad och ciggen. Där har den sin plats. Där ska den få stanna. Att förbjuda något helt kan vara riktigt farligt, det kan bli totalt bakslag. Man får dåligt samvete om man unnar sig en gång då och då och det är vi inte ute efter. Vi är inte dåliga människor för att vi har trappat ned, tagit tag i något som inte kändes helt bra. Vi är duktiga och vi är värda att ta en snus ibland. Det enda just nu är ju att hålla det som vi gör det, att inte sväva iväg och helt plötsligt vara tillbaka på ruta ett. Snus tröstar egentligen inte trasiga själar och ett nikotinberoende har väl aldrig någonsin rekommenderats. Säg va ru vill men det är så vi jobbar. Skilsmässopapprena ligger i papperskorgen, vi har bearbetat fram ett fungerande, kärleksfullt och hållbart distansförhållande. Nu är vi lyckligare än någonsin när vi väl är tillsammans, vilket inte är så ofta.