Att tabba sig tillhör min vardag. När jag var ute och reste i Asien hade min reskompanjon en speciell sida för Célines tabbar i hennes dagbok. Jag skulle gärna skriva några utdrag från den, inte minst för att visa att jag är en brud med självdistans som inte är rädd för att göra bort sig, men jag är rädd för att det är för tidigt. Det blir lite väl mycket att ta in såhär i början när vår relation, du kära läsare, är så skör fortfarande. Det får helt enkelt vänta.
Ok, dagens tabbe utspelar sig på mitt jobb (dagis). Jag, två barn, en pappa och min arbetskollega sitter och leker med lekservisen och ett av barnen kommer fram till mig med en korv som är gjord i trä. Han säger något till mig och det jag uppfattar är; "pölse i rompa". Jag upprepar det han sagt, sneglar lite ursäktande på pappan (det jag vill visa med blicken är typ, barn, dom är allt för härliga) och börjar säga till detta barn, "nej men inte har man väl pölsen i rompa, din lille tulling". Jag fnittrar lite och tycker att stämningen känns allmänt chill tills pappan säger till mig; "Jag tror att han menar pölse i lompe". Jag inser direkt att jag har gjort en jävligt oclean tabbe, pölse i lompe är norges svar på korv med bröd, såklart sa han pölse i lompe och inte pölse i ROMPA! Min arbetskollega börjar fnittra hysteriskt, jag blir sådär röd i ansiktet som annars bara Jules kan bli och jag känner mig otroligt, förbannat dum. Pappan fnittrar också till en början men försöker ändå bete sig som en vuxen man, jag likaså. Det jag gör för att lämna fokus från mitt grisrosa, skamsna ansikte är att kommentera hur mycket snö vi har fått ute och sen låtsas jag höra ett gråtande barn någonstans och piper därifrån, fort som bara fan. Gött å leve ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar