Idag är en sådan dag då jag vaknar av Stinas huvud en centimeter från mitt och hon säger "Heeeeeeeeeeej, vad gör duuuuuuuuuuu?" som en liten skitunge med typ ett överdrivet brett underbettsmile och världens mest allerta tonfall i rösten. Jag ville skjuta henne i huvudet. "MEN FÖR FAN, DU SER VÄL VAD JAG HÅLLER PÅ MED, ELLER ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET? GÅ UT OCH STÄNG DÖRREN OCH FÖRESSTEN, SLUTA VARA SÅ JÄVLA GLAD, JAG HATAR GLADA MÄNNISKOR" hade jag lust att skrika. Ni vet, när man är så där sjukt morgonaggressiv och befinner sig i läget mellan att vara sovande och vaken och när någon kommer och avbryter en mitt i en dröm och man tycker att den personen är en idiot som står och apar sig mitt framför ögonen på en när man som minst är mottaglig för det. Då kan man få ett jävla temprament. Expoldera i utbrott. Då har den personen gått över gränsen. Jag skrek inte på Stina. Jag sneglade istället på mobilen. Min klocka var 20:45. Jag fattade nada. Det var ljust. Stina trallade ut från mitt rum. Céline låg inte i sängen. Jag gick ut i köket. 08:50. Good morning. Nokian kan slänga sig i väggen. Men gör den det så lever den ändå vidare. Stålmansmobben 4-shooooooooooeeeee.
Jag vill ge all cred till personen som kom på att människan blir lite snyggare, lite fräschare och ba lite mer skinande med smink. För ibland skiner fan inte själen tillräckligt som den är. Ibland skiner den inte alls. Och idag var en sådan dag. En sådan dag då jag tittar mig själv i spegeln och inte ser några färger alls. Förutom grått. Grått, grått och återigen grått. Så himla upplyftande. Tack januari för att du skänker så mycket kärlek och färger, det värmer otroligt (!). Dagens ros går till Stina Ljungberg som jag ville skjuta men som trots allt var min hero och räddade mig från att försova mig såhär i början på min jobbkarriär. Muchas gracias!
Celange
Jules klagar på att hon blir väckt, får sova längre och faktiskt är född med ett ansikte som inte är i närheten av färgen grå. Själv vaknar man, sjukt förvirrad av att mobilen låter. Jag förstår ingenting, vem väcker mig mitt i natten? Jag har så svullna ögon att jag får hålla mobilen ca 3 cm från ena ögat i 5 sekunder innan jag förstår att det är mitt larm som piper. Det är dags att gå upp, natten är över och det är bara att bita ihop och släpa sig själv ut ur sängen. Här kan vi också börja snacka om färgen grå. Eller snarare genomskinlig, med en touch av beige. Jag ser mer av bakgrunden än mig själv när jag ställer mig mitt emot spegeln. När jag till slut lyckas lokalisera ögonen så är det inte mycket till livslust som glöder därifrån. Jag överdriver en smula men jag kan hålla med Jules om att själen ibland inte skiner tillräckligt. Ibland är det fan ok att klaga, åma sig och tycka att livet suger. Har man det inte tradigt ibland vet man inte heller hur det är att ha det fett. Balans, mitt livsmotto. Mjäkigt och jävligt lagomt att ha BALANS som livsmotto, det låter typ som en månadstidning från hälsokost-butiken, dock ett sjukt bra ord i de flesta sammanhang. Den här kvällen ska Celange och Jules bara få må. Det är ok att krypa upp under ett täcke tillsammans med ens fina vän och se på solsidan tills båda somnar i varandras famnar. För 3:e kvällen i rad. Gött å.
Schletna men ack så världsvana brudar i Frankrike i somras.
Celine: färgen du söker efter kallas "nude" och är faktiskt väldigt fashion just nu. Så de så :)
SvaraRadera