Livet i Oslo leker bra och jag klarar mig förvånansvärt fint på egen fot. Det är ganska härligt att ha eget space. Att kunna slänga runt mina saker här och där, att inte bli väckt av ditt alarm och att inte behöva kravla, hoppa, rulla (ramla) ned för våningsängstrappan i ottan. Detta säger jag inte för att göra dig ledsen eller orolig för att bli övergiven, mer för att dela med mig och visa uppriktighet så som en sann sambo ska göra. Jag tror att det är sunt för dig och mig att vädra oss från varandra. Att få egen tid. Tid till att sakna varandra. Och du vet, kärlek växer på avstånd.
Basilikan i fönstret gav jag upp samma dag som du drog din kos till playan. Jag tror den dog på grund av för lite kärlek och omsorg. Hur man knipsar av bladen kanske också hör in i bilden, vad vet jag. Den såg som grå och död ut efter du hade åkt. Ledsen. Imorgon åker den i sopan. Nästa steg blir att inskaffa en krukväxt. Ett nytt liv som du och jag ska livnära. Tillbaka får vi fräsch doft och syre. Ge och ta.
Lina har intagit din position bredvid mig i sängen med den oranga rastakepsen på. Flätorna har blivit utsläppta och rastakepsen har gått ett steg längre; rastakrull! Det där fluffiga änglahåret väcker fina barndomsminnen hos mig. Då mamma gjorde rastaflätor i hela mitt hår och jag kände mig hippast i Brunskog. Då jag efter några veckor flätade ut dom och fick fetaste krullet man kan tänka sig. Bob Marley.
Med en kaffe to go satte jag mig igår efter jobbet ned på asfalten i solen och bara njöt. Sög in alkispissdoften i den skinande solen och kände hur hela jag fylldes av värme. Fåglarna kvittrade, våren sa hej och jag blev alldeles lycklig. Då tänkte jag på dig min vän!
Är det fett på munchis? Munchar du järnet? Gör bonnebrännan några framsteg? Hur mår magen?
Love from Norway
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar