Då satt jag här. Ensam. Fem månader har gått. Fem månader bosatt i ett krypin tillsammans med min bästa vän, min högra hand, min vapendragare. Min vägvisare i Oslo som lärt mig allt man bör veta om storstadslivet. Min mammi som gillar att lyfta röven från soffan, släppa taget om vinglaset och vifta på höfterna ute på dansgolvet lite då och då. Min vän som gillar att pimpa loss med kontokortet i baren lika mycket som jag. Min våningssängskompis som pillar mig i rumpan med stortån från nedersängen när hon är på härligt morgonhumör. Min myskompis som jag kör Friends maraton i skedposition med om kvällarna. Min Celange jag skrattar, gråter och spinner på jalet med.
Ikväll släcker jag lampan själv. Ikväll sover jag nederst i en tom våningssäng. Ikväll säger jag godnatt till mig själv. Imorgon vinkar jag i spegeln mitt emot sängen utan att se en annan härlighet i spegelbilden eller få en vink tillbaka.
Det var det. Rummet är tomt. Garderoben är utplockad. Celange syns inte till. Och med tårarna i hjärtgropen saknar jag henne redan. Men hon lämnar Oslo med flaggan på topp. Igår juckade hon sig ner till en strålande spagat på dansgolvet och fick bajsbruna fläckar på de nya vita streetskorna på köpet. Inte ens vanish hjälper i sådana lägen. Men vad gör man inte för lite applåder? Det var priset hon fick ta för ett hederligt gammalt partytrick som visserligen fortfarande går hem. Det var det värt. You go. Swag your life up. Peace.
Oj vilken fin tid vi har haft tillsammans. Oj vilken underbar sambo du har varit. Oj vad jag är lycklig som har dig. Fullfjädrad som jag är swaggar jag nu runt på egen fot, vare sig lokalsinnet är med mig eller ej. Vare sig jag vill eller inte. Vare sig det känns bra eller inte. Jag biter ihop. Jag kör på. Det här kommer att gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar