Min första dag som arbetslös. Jag kunde inte ha mer ångest. Vad fan håller jag på med? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bosätta mig hos mammi och pappi? Kommer jag inte få gosa med mina barn längre?
Hur tänkte jag där? Jag får lugna ner mig, hyperventilera i en brun papperspåse och faktiskt inse att det var ju precis det här jag ville. Jag vill swaga runt lite överallt, lite när jag vill och lite hur som helst utan att behöva tänka på att jag har ett boende eller jobb som ska tas om hand. Jag vill ha sommarlov som alla andra barn. Jag vill köpa en cykel och faktiskt hinna cykla på den. Jag vill köpa en gitarr och bli frän. Jag vill springa likt en idiot i skogen. Jag vill att skogen ska vara skog och inte "gran i park".
Det här blir ju faktiskt sjukt fett ändå. Jag ska ha semester på obestämd tid. Jag har INTE en aning om vad som kommer härnäst, hur många gånger folk än frågar. Det var så jag ville ha det. Det är så jag har det nu.
Jules, oj vad vi är bra tillsammans. Oj vilken fin sambo, vän, älskling du är. Vi gjorde det. Vi bodde tillsammans. Det som så länge bara var prat i våra ungdoms dagar blev verklighet. Jag har nu lärt dig allt jag kan om Oslolivet. Fullfjädrad Oslobrutta med fruktansvärt lokalsinne. Kan inte bli annat än rätt. You go. Swag your life up. Peace.
Kollektivet Lena. Min fina lilla familj. Jag vet var ni bor. Tackar och bockar för allt. Ni är så fruktansvärt bra!
Celange är blödig, ensam och lite smått förrvirrad idag. Det får man vara på sin första dag som fri (?). Nu hoppar vi på ett nytt tåg. Det här bli bra. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar